Krav på nya upphandlingsmodeller för att snabba på försvarsbygget

Sveriges förmåga att snabbt stärka sitt totalförsvar hämmas i dag av ineffektiva upphandlingsprocesser och otydliga ansvarsområden mellan regeringen, Försvarsmakten och berörda myndigheter. Nuvarande modeller bygger ofta på att varje projekt upphandlas var för sig, vilket leder till tidsförlust och bristande kontinuitet i en tid då det säkerhetspolitiska läget kräver snabb handling. Kritiken riktas mot att dagens regelverk och traditionella metoder för offentlig upphandling inte är anpassade för storskalig och snabb uppbyggnad av kritisk infrastruktur. Genom att fokusera på enskilda avtal i stället för långsiktiga samarbeten skapas flaskhalsar som fördröjer viktiga investeringar inom försvarssektorn. För att lösa problematiken föreslås en övergång till strategiska partnerskap. Genom att upphandla långsiktiga partners i stället för enskilda projekt kan staten säkra en högre takt i byggnationen och bättre resursutnyttjande. Detta skulle ge privata aktörer bättre förutsättningar att investera i kapacitet och kompetens som matchar totalförsvarets behov. En reformering av upphandlingsstrategin anses nödvändig för att Sverige ska kunna möta de krav som medlemskapet i Nato och det försämrade säkerhetsläget i närområdet innebär. Det krävs en politisk vilja att styra om myndigheternas arbetssätt från administrativ kontroll till operativ leveransförmåga.